Værker

Varje erfarenhet formar rötter som växer till nya träd.
Jag porträtteras hängande i en tråd, svävande mellan svårigheternas mörker och ljuset från en oskriven framtid. Castello di Roncade, roten till min karriär, matar en öppen bok med sitt vin: det är min historia, men också en bro till nästa steg.
Sidorna påminner oss om att dagens vetenskap bara är en obetydlighet i skuggan av morgondagens sanning, och pekar mot nya kapitel som Kattesundet. Jag drömmer om ett ”Europas förenta stater”, fritt och utan nationalism. Som en falk flyger jag med list och vaksamhet – en ensam resenär som vet hur man hör hemma var än resan leder.

En dagbok inristad i trä.
Allt började i slutet av 2023, när jag höll på att måla källardörren svart för att kunna skriva på den med krita. Mest på skoj började jag använda en markeringspenna för att skriva ner namnen på de italienska städer där jag hade bott, och i det ögonblicket klickade något till. Jag överväldigades av en våg av passion – samma ”ryck” som tidigare hade drivit mig att ge mig av till Italien ensam, utan en färdig plan, vägledd enbart av önskan att fördjupa mig i nya kulturer och lära mig språket.
”Ten Years in Italy” blev den visuella krönikan över min resa från 2009 till 2019. På denna dörr förevigade jag platserna som tog emot mig, namnen på premiärministrarna från det decenniet och de reflektioner som formade min identitet. Bland dem finns det viktigaste citatet, skrivet under mitt andra år i Italien när min lärare Cecilia i Reggello bad mig arbeta med litterära texter:
”Livet är ett stort hjul som snurrar och snurrar utan att stanna, och varje gång det återvänder till startpunkten föds en ny revolutionär generation, övertygad om att den är den första att motsätta sig systemet. Denna ungdomliga naivitet, som ibland leder till dumheter, drabbade även mig. Lyckligtvis.”
Dessa ord följde mig i åratal, och jag kände att deras plats var här. När jag visade verket för min far var hans förvåning och glädje enorm. Sorgligt nog gick han bort strax efter, den 22 februari 2024, och lämnade efter sig en obeskrivlig smärta. Men minnet av hans glädje inför denna dörr var så starkt att jag inte längre kunde släppa penslarna.
Från det ögonblicket utvecklades tuschstrecken till olja på duk: måleriet blev mitt sätt att uttrycka mig, den kanal genom vilken allt inom mig strömmar ut med varje penseldrag. Denna dörr förblir början på alltihop: en hyllning till min far och det första kapitlet i min konstnärliga historia.

Det fanns något gudomligt i Benedettas ansikte, ett ljus som ingen mänsklig hand helt skulle kunna återskapa. Att arbeta vid hennes sida väckte mina finaste minnen från Sicilien till liv och formade en vänskap rotad i nyfikenhet och en gemensam reslust.
Gnistan till detta porträtt tändes under ett nattligt samtal över ett glas vin, precis när hon förberedde sig för att resa till Peru. I hennes reserverade framtoning – där till och med träet under hennes fötter tycks förvandlas till ett tangentbord som leder hennes väg – vibrerar Siciliens urgamla, vulkaniska eld. Att möta henne var den största ’välsignelsen’: hon var aldrig bara ett motiv, utan själva inspirationen bakom varje penseldrag.

Individuell lycka mäts inte i en robust ekonomi eller effektiva tjänster, hur mycket de än underlättar vår väg. Lycka är ett sinnestillstånd, och det är förgängligt. Jag fann den många gånger i Palermo. Mitt första möte med den gamla medelhavshuvudstaden var oförglömligt. Min dåvarande chef och vän, Antonio, glömde att hämta mig på flygplatsen. Jag tog den sista bussen till stadens centrum och vandrade runt tills jag hittade ett hotell. Jag var underbart ensam i en okänd stad, precis som jag vill ha det: solitär, men inte ensam. Jag blev omedelbart förälskad i dess unika, kaotiska själ.
Denna målning fångar utsikten från en balkong i stadsdelen Noce, där jag bodde. Jag ville avbilda de dekadenta byggnaderna i olika höjder – en plats där ingenting är enhetligt och alla byggde som de ville. Jag kan fortfarande höra de levande ljuden från grannskapet och känna den serenitet som det innebär att observera världen ovanifrån, solitär men ändå djupt sammanlänkad.”

Denna oljemålning fångar en skiljeväg i livet: en ensam resenär på perrongen, stående mellan det förflutna och det nya. Verket är inspirerat av min ankomst till Italien 2009 och den bittersöta känslan av frihet och osäkerhet som kommer med att bara ha en enkelbiljett i handen. Idag representerar målningen en mogen insikt: styrkan i att stå på egna ben och modet att låta det okända vara drivkraften för framtiden.
’Nu har jag bestämt mig för att inte bestämma någonting alls, för det okända ska bli mitt bränsle.'”