Man såg honom komma cyklande i trädgården vid Castello di Roncade – hans trädgård. Ibland som en nästan hysterisk eld om han var hungrig eller inte ville missa något möte. Ibland lugn, om han var trött eller nöjd och redo att gå och lägga sig. Han var oförutsägbar, och det var inte lätt att arbeta med honom: på vissa sätt var vi två liknande eldar. Mitt första möte med honom var i början av sommaren 2011. Nyss anländ från Palermo blev jag ledsagad in på Castello di Roncade och lämnad med mitt bagage under barchessan. Efter en stund såg jag honom närma sig längre bortifrån, med fötter som släpade högljutt mot golvet. Han skrek att jag skulle gå till Diego, som jag dock inte hade träffat än och inte visste var jag skulle hitta. Det var mitt första möte med honom, och min första dag på slottet. Han verkade vara en rasande trädgårdsmästare; i själva verket var han Vincenzo Ciani Bassetti eller, för de flesta, BARONEN. Han var aldrig någon organiserad man, men han var en unik man med en enorm bildning och djupt trogen sig själv: han efterliknade ingen. Många kom långväga ifrån för att söka upp honom och nästan älskade honom. Det var hans särart som närde deras normalitet. Under sina mer än femhundra år av historia tror jag inte att Castello di Roncade någonsin har haft en mer karismatisk ägare än honom. Det är därför jag bestämde mig för att göra den här målningen: för att hedra en man som förtjänar att bli ihågkommen, långt bortom livslängden på våra egna minnen. Från oss som kände honom och arbetade vid hans sida: Vincenzo, vi kommer att sakna dig så mycket! 

”Särarten närer normaliteten”